Gammal flamma

En så'n sprang jag på häromdagen.
Gammal flamma från fjortistiden alltså.
Tror han var serb, kan varit kroat, det väsentliga var att jag tyckte han var ashet. Riktigt, riktigt läcker där han gick omkring med sin bajsbruna dunjacka. Alltid.
Vi var lite på gång ett tag, men det hela rann ut i sanden när han slutade höra av sig. Minns inte om jag egentligen blev särskilt ledsen över det hela, men det var ju i alla fall en onödig käftsmäll mot mitt ego. (Som iofs var onödigt stort på den tiden, även om självkänslan & självförtroendet att matcha stundtals saknades.)

Nu såg jag i vilket fall snubben på sta'n häromveckan och brast nästan ut i ett rått asgarv. Jag höll mig såklart från att skratta högt. Han såg mig, tittade skamset ner i marken och svängde in på första bästa pressbyrå eller seven eleven eller vad det nu var.

Killen såg ju exakt likadan ut! Lite äldre, visst, men inget i ansiktet hade ändrats.
Det enda som skiljde den FORTFARANDE bajsbruna dunjackan från den han bar då var att denna inte var riktigt lika hysteriskt fluffig. Fortfarande svarta byxor, fortfarande samma frisyr. Fortfarande förfärligt ful!

Börjar faktiskt skratta för mig själv varje gång jag tänker på att jag tyckte att han var skitsnygg!
I dagsläget är jag ju inte så nogräknad med yta, sålänge det finns substans bakom pannbenet så hakar jag inte upp mig så mycket på ett ansikte faktisk, men då var jag ju extremt  utseendefixerad. Och inte fan hade han nå't vettigt i skallen eller ens humor som vägde upp det där nyllet.

Nä, borde sprungit in i mig själv som fjortis istället, så jag kunde öppna mina ögon på nå't sätt.